Det var så skönt att Martina kom. Min värd hade efter allt som hänt knappt vågat röra vid mig. Så barnsligt! Fick be honom att hålla min hand. Behövde bara känna lugn. Martina (hans flickvän) som senare berättade att hon utövat reiki på mig under hela sin tid med mig, ända sedan hon såg mig ligga där på åkern. Med blod forsande...eller så farligt var det inte, men tror jag bet mig själv i tungan så blodigt var det...
Berättade allt som hänt för henne. Tårarna bara föll. Värden var i denna stund av någon anledning borta vid huset...nej just det ja, han hade åkt för att möta upp ambulansen. Jag var helt ärligt tacksam för att han inte var där just då. Martina bara höll om mig, klappade mig och lyssnade på mig. Kysste min panna. Det enda jag minns att hon sa till mig var att "you are not alone Carin"...
Ambulansen kom. De förde över mig på den hårde britsen. Förvånades över hur många de var... Tror de var två chaufförer, en läkare, en sjuksköterska och en som höll på att utbilda sig till att bli sjuksköterska. Har för mig att sistnämnda hette Ellionora. Hon var ett fint stöd till mig. Det var så mycket som kom på en gång. "Biljetten hem? Shit, jag är fast i Italien! Hoppas inte med denna karl (som Martina försäkrat mig om att fallet inte skulle bli). Vad händer nu??? Vad har jag gjort??? Dumma, dumma jag....så typiskt mig... Här är ett äventyr, detta fixar jag....".
Låg på britsen i ambulansen. Gryningen hade börjat sända morgonens första strålar. Tysta tårar föll från min kind. Ellionora frågade mig, vad har hänt? Vi kommunicerade på engelska och italienska, men hon förstod mig med lätthet. Konstigt hur man med vissa människor inte behöver ens prata samma språk för att ha ett samtal, och med andra kan tala samma språk men ändå inte bli förstådd.
E var jämngammal med mig. Hon bodde i närheten av vad det hänt. Det var roligt att träffa en trevlig italiensk tjej, hoppades lite på att hitta en ny vän. Men hon gav mig mycket bara genom att vara där. Hon förde konversationen med läkarna därefter.
Berättade allt som hänt för henne. Tårarna bara föll. Värden var i denna stund av någon anledning borta vid huset...nej just det ja, han hade åkt för att möta upp ambulansen. Jag var helt ärligt tacksam för att han inte var där just då. Martina bara höll om mig, klappade mig och lyssnade på mig. Kysste min panna. Det enda jag minns att hon sa till mig var att "you are not alone Carin"...
Ambulansen kom. De förde över mig på den hårde britsen. Förvånades över hur många de var... Tror de var två chaufförer, en läkare, en sjuksköterska och en som höll på att utbilda sig till att bli sjuksköterska. Har för mig att sistnämnda hette Ellionora. Hon var ett fint stöd till mig. Det var så mycket som kom på en gång. "Biljetten hem? Shit, jag är fast i Italien! Hoppas inte med denna karl (som Martina försäkrat mig om att fallet inte skulle bli). Vad händer nu??? Vad har jag gjort??? Dumma, dumma jag....så typiskt mig... Här är ett äventyr, detta fixar jag....".
Låg på britsen i ambulansen. Gryningen hade börjat sända morgonens första strålar. Tysta tårar föll från min kind. Ellionora frågade mig, vad har hänt? Vi kommunicerade på engelska och italienska, men hon förstod mig med lätthet. Konstigt hur man med vissa människor inte behöver ens prata samma språk för att ha ett samtal, och med andra kan tala samma språk men ändå inte bli förstådd.
E var jämngammal med mig. Hon bodde i närheten av vad det hänt. Det var roligt att träffa en trevlig italiensk tjej, hoppades lite på att hitta en ny vän. Men hon gav mig mycket bara genom att vara där. Hon förde konversationen med läkarna därefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar