Bland nära och kära

Även om jag trivdes i Martina och Marlons sällskap (vi hade en massa trevliga diskussioner, höll nästan på att missa bussen till flygplatsen på grund av en), så är det skönt att bo hos någon som känt en sedan år tillbaka. Det är lättare att anpassa sig till en situation av att vara beroende av andra då.

Väl tillbaka (med jordgubbar) till mammas hus så var det en massa folk som väntade. Min syster har precis fått en liten dotter (*ler stolt*), så hon och hennes sambo var på besök. Samtidigt var mina båda andra systrar där, med respektive och döttrar. Det kändes harmoniskt att vara samlade alla fyra systrar igen. Vi hade en trevlig dag tillsammans. Nu är huset lite tommare och jag börjar som vanligt känna en viss rastlöshet. Vill tillbaka till mitt liv av studier, vänner, extra-arbete och intressen. Har hittat en potentiell harpalärare i Stockholm. Skickade ett email, så får vi se hur det går sen. Men som det är nu gäller vila, kurering och att skynda långsamt. Blir mycket film som gäller. Tack Johan som hjälpte till att fixa med både router och dvd.

Sjukvård i Sverige

Det verkade som om det skötts föredömligt i Italien. Däremot så sa den svenske ortopeden till mig att ta av mitellan och röra till smärtgränsen på armen. Han verkade lite orolig för att musklerna skulle stelna. Nu är jag utan mitellan och äter smärtstillande för att klara av att röra mera. Känns som om den somnat och när jag tar den åt vissa lägen som om den ska få kramp (en känsla jag vill undvika). Försöker använda armen som vanligt, men finns givetvis gränser. Ibland använder jag högerarmen för att röra vänsterarm på vissa sätt. Det känns fortfarande ömt och stelt. Som om musklerna försvunnit lite... Ska röntgas igen i veckan.

Ortopeden kunde inte se något brutet revben (men tydligen kan det också vara en klinisk diagnos), han såg "bara" en fraktur i kindbenet. Den var mycket liten och som om den var intryckt, eventuellt skulle det kunna vara i flisor.

Generellt gör man ingenting. Jag är ung och det ska växa igen av sig självt.

Frakturer här och där

Vi kom in till sjukhuset i Citta di Castello vid halv sju på morgonen. Fram till klockan elva på förmiddagen åkte jag runt från det ena röntgenrummet och läkaren till den andra. Ständigt liggandes på den obekväma bården. Jag var kissinödig, hungrig och trött, men kunde inte slappna av förrän jag visste att jag kunde få vara ifred. Tur för mig att jag kunde tala italienska, för språkkunskaperna kring annat var inte så stort. Var också bra att ha både körkort och EU-kortet i plånboken på mina punk shorts (så snygga, rutiga, köptes för länge sen i Florens).

Det var roligt att träffa så mycket folk och jag försökte prata om deras liv och livet generellt i Italien. Tror de flesta tyckte det var trevligt med en liten svenska där.... (undrar fortfarande varför det behövdes tre unga, snygga sjukskötare för att byta en sängs lakan just mittemot min....). Sen råkade jag göra Bartolomeso som körde runt mig på vagnen, lite avundsjuk när jag kallade hans kollega för "Bello"... Vilket slutade med att jag var tvungen att kalla både honom och alla andra sjukskötare i närheten för Bello också.... Då muttrade Bartolomeso något om att inte alla kunde vara snygga, men jag sa förvisso, men inuti i själen, i deras hjärta kan de vara det. Så glittrade jag med ögonen och samtalet var avslutat.

Så jag blev klar på sjukhuset över natten. Spännande med sjukhusmat. Tycker det är jättegott med carciofini, eller kronärtskockar som vi säger här i Sverige.... turligt för mig fick jag det som middag också. Tillsammans med stekt potatis och en tomat/rissoppa. Martina hade också varit snäll och köpt en tidning och en färdigrätt med risotto till mig.

Jag delade rum med tre andra som kom och gick. Ingen tv eller annat störmoment...förutom vissa högljudda italienska diskussioner i korridoren utanför mellan läkare och sjukskötare... Nog inget allvarligt, bara sättet de talar på.

Så vad konstaterades? Allt på vänster sida: fraktur i axel, femte revben och två i kindbenet (hade svulnat upp och hängde som på en bulldog). Antibiotika i en vecka för att förhindra eventuell inflammation i kinden. Vila och lugn. Armen i mitella. Svullnad i kind och läpp gick förvånandsvärt snabbt ner efter bara ett par dagar.

Fick bo ett par dagar hos Martina. Hon skötte om mig med mat och såg till att jag var still. Fick sova i hennes säng då den var på den våning som var lättast att nå och där badrummet var. Laddades upp med filmer. Skrev också ett nie sidors långt brev till en svensk vän om vad som skett.... Ibland bara går och går pennan....

Hade sällskap av katten Tike (=ok, på hindi). Kallade dock honom för "Troublino" (mix av engelskans problem och italienskans liten pojke). Han hade förmågan att välta ner saker hela tiden som gick i sönder. Sen kunde kan klösa i möbler och anfalla ben, sa man till honom blev han bara än mer tillgiven...så svårt att tycka illa om honom.

Min barndomsvän Tina brukade säga att katter har en healande förmåga. Tike höll mig sällskap hela tiden. Sov hos mig. En gång vaknade jag upp av att han låg med huvudet över mitt högra ben och jag hade mitt vänstra vilandes på hans kropp. Han kunde också kura in huvudet i armvecket eller komma och lägga sig bredvid med tassen på ett ben eller en arm (gillade dock inte så mycket när han gick över min mage när han skulle ta sig till andra sidan). En charmig förmåga som jag inte tidigare mött hos en katt, var att Tike kunde ta upp ena tassen och klappa min kind. Han var verkligen ett stöd för mig. Det är inte så lätt att bara förlika sig med en situation och låta andra passa upp på en, särskilt inte när det är nya vänner... Men ibland är det lättare än att försöka hjälpa till.

Martina trodde inte helt på Italiens kunskaper om frakturer, så rådde mig till att inom tie dagar ta mig tillbaka till Sverige för att kolla upp allt där. Mitellan skulle vara på i tretti dagar, men efter tie skulle det kollas upp. Då skulle benet ha satt sig igen.

Tillsammans med mina nya vänner i Italien (inklusive Marlon, Martinas son) och mamma i Sverige, lyckades vi ordna en resplan hem. Bil till Perugia, buss direkt till Roms flygplats Fiumcino, därifrån assistans till flyg direkt till Arlanda där mamma skulle möta upp mig. Sov över på nåt billigt och bra ställe i nära anslutning. Därefter tåg till Stockholm central, byte till Linköping. Bil till akuten för att dubbelkolla. Tack Martina för allt du gjorde för mig. ("It's from my heart C." sa hon till mig).

Italiensk sjukvård....

Det var så skönt att Martina kom. Min värd hade efter allt som hänt knappt vågat röra vid mig. Så barnsligt! Fick be honom att hålla min hand. Behövde bara känna lugn. Martina (hans flickvän) som senare berättade att hon utövat reiki på mig under hela sin tid med mig, ända sedan hon såg mig ligga där på åkern. Med blod forsande...eller så farligt var det inte, men tror jag bet mig själv i tungan så blodigt var det...

Berättade allt som hänt för henne. Tårarna bara föll. Värden var i denna stund av någon anledning borta vid huset...nej just det ja, han hade åkt för att möta upp ambulansen. Jag var helt ärligt tacksam för att han inte var där just då. Martina bara höll om mig, klappade mig och lyssnade på mig. Kysste min panna. Det enda jag minns att hon sa till mig var att "you are not alone Carin"...

Ambulansen kom. De förde över mig på den hårde britsen. Förvånades över hur många de var... Tror de var två chaufförer, en läkare, en sjuksköterska och en som höll på att utbilda sig till att bli sjuksköterska. Har för mig att sistnämnda hette Ellionora. Hon var ett fint stöd till mig. Det var så mycket som kom på en gång. "Biljetten hem? Shit, jag är fast i Italien! Hoppas inte med denna karl (som Martina försäkrat mig om att fallet inte skulle bli). Vad händer nu??? Vad har jag gjort??? Dumma, dumma jag....så typiskt mig... Här är ett äventyr, detta fixar jag....".

Låg på britsen i ambulansen. Gryningen hade börjat sända morgonens första strålar. Tysta tårar föll från min kind. Ellionora frågade mig, vad har hänt? Vi kommunicerade på engelska och italienska, men hon förstod mig med lätthet. Konstigt hur man med vissa människor inte behöver ens prata samma språk för att ha ett samtal, och med andra kan tala samma språk men ändå inte bli förstådd.

E var jämngammal med mig. Hon bodde i närheten av vad det hänt. Det var roligt att träffa en trevlig italiensk tjej, hoppades lite på att hitta en ny vän. Men hon gav mig mycket bara genom att vara där. Hon förde konversationen med läkarna därefter.

Natten innan planerad hemkomst...

...hade jag suttit uppe länge och försökt att hitta tågresor, hostel och flyg. Det kändes som om jag fått min dos av volontärupplevelse för ett tag framöver nu. Men ska man flyga, blir det billigare om man är ute i alla fall ett par veckor tidigare. Ringde i panik till ex, moster och mamma... Kände inte jag vågade dra hela historien utan sa bara att jag behövde hjälp med biljetter och att jag skulle ta första bästa tåg morgonen därpå så att jag kunde resa därifrån. Hade försökt en hel dag att vara trevlig, arbetsam och artig, bara för att upptäcka att det blev en alltmer obehaglig stämning. Så nu fick det vara nog.

Jag packade ihop mina saker och gick ner och sov i hängmattan. Det hade ändå varit på tok för varmt i mitt rum och jag var för rädd för myggor (hade en härlig summa av uppsvullna myggbett här och där som sökte efter vassa naglar), så ville inte ha fönstret öppet. Inte många timmar skulle jag få sova ändå, så lika bra att vara beredd på att åka tidigt. Stjärnorna lyste klara.

Hastigt väcktes jag av hovar som kom rusandes emot mig. Patty, denna vita unghäst på 7 år hade slitit sig från repet han stått bunden med. Att få smaka grönt och friskt gräs. Jag hastade upp. Visste hur mycket han betydde för värden och ville därför få in honom i hagen igen. Elen hade gått i huset. Det var mörkt. Inte som de svenska sommarnätterna. Här var det mörkt och endast upplyst av stjärnor och månens sken. Famlade efter ett rep att ta om hästen. När jag inte hittade det så hämtade jag morötter.

Halvt vild över sin nyfunna frihet, lyckades jag trots allt närma mig hagen alltmer genom att locka med morötter. Framme vid 'grinden' såg han sin möjlighet, öppen låg grusvägen. Han gick, sprang, travade allt snabbare ut i mörkret och bort från mig, från hagen.

Jag har inte tagit så mycket ridlektioner, men red när jag var liten, ett par privatlektioner i England första gången jag bodde där och därefter nån tur-ridning. Skulle efter denna händelse verkligen vilja ta ridlektioner, uppenbarligen vill jag rida och då känns det 'sensible and responsible' att ha tagit fler ridlektioner än så...

Hästen i fråga hade blivit inriden under ett år för två år sedan, därefter hade han blivit riden ibland. Mestadels stått i hagens tystnad, långt ifrån bilar och surret av människors verksamheter.

Jag gick upp och väckte värden för att berätta vad som hänt. Därefter bad jag hunden att hitta hästen. Katten följde troget med. Det var mörkt. Hade bitar av morötter i fickan och lakanet jag sovit med över axlarna.


Ett par hundra meter ner på vägen stod han så betandes på en nedhuggen åker. Jag gick fram till honom. Det var fortfarande mörkt, men hans vita päls lyste upp i natten. Tog mitt lakan runt hans hals och försökte få honom att gå med mig. Det gick inte så bra. Då jag tidigare hade suttit barbacka på honom ett par gånger, med värdens översyn eller då han var bunden och jag gärna velat rida honom innan jag reste iväg...det var en så vacker häst. Jag hoppade upp på honom, men var lite rädd för att jag skulle ramla av så satte mig snabbt på sidan så jag lätt skulle kunna hoppa av honom... När han gick hoppade jag av...

Värden kom åkandes med bilen, vände och ställde sig i riktning. Nånstans här handlade jag bara instinktivt (utan tanke...). Hoppade åter upp på hästen och hoppades att jag kunde rida honom tillbaka till ängen. Som en liten tuff äventyrerska, en hjälte, att tygla vilda stora djur.... Men en häst är ingen leksak, inget litet djur... När han upptäckte bilen blev han rädd och travade tillbaks till huset. Något som jag verkligen inte var beredd på.

Föll av på vänster sida. Tog emot med vänsterarm.

När värden upptäckte att jag fallit (och efter viss tveksamhet om han skulle springa efter hästen eller mig....) frågade han hur det gick. Inte så bra sa jag. Han kom och försökte få mig att resa mig upp. Allt snurrade, jag blev yr och mådde illa. Sa det verkligen inte gick. Så la mig ner igen. Kände att jag höll på att tuppa av och tappa medvetande.

Värden frågade om jag var ok att vara ensam ett tag. Jag sa, ja gå och ta in hästen...hämta lite vatten. Han gjorde så, hittade också en sovsäck som hans flickvän köpt till hennes sons resa till Barcelona. Försöktigt flyttade jag mig över på den och värden la lakanet över mig. Han ringde sin flickvän som var både utbildad alternativ (naturapath) och traditionell läkare. Hon sa hon kom med en gång, men att han skulle ringa ambulans.

För ensamt.

Ofta finner jag mig i situationer där jag lever avskilt, på landsbygden, sökandes efter människor som inte lever efter medias påtryckningar utan försöker finna sin egen vilja och väg i livet. Äkthet. Men mer och mer börjar jag bli nyfiken på storstäder. Den största staden jag varit i är London... För mig var det dyrt, mycket folk, tidskrävande att ta sig runt och helt enkelt för stort. Samtidigt ökar nyfikenheten om puls, dofter, färger, former, folk och leverne. Något jag bara kan uppleva på plats. Även om det är magiskt med tystnad. Ljudet från allt annat än människors verksamhet.

Båda mina volontärupplevelser i Italien var lärorika och intressanta. Både under och däremellan lärde jag mig en hel del om att leva enkelt och uppskatta det. Samtidigt som jag träffade intressanta personer. Däremot tror jag det är enklare att resa med någon annan, man är mindre utsatt (särskilt som ung kvinna). Även om det funkade bra så kan det också vara trevligt med resesällskap. Fast det är klart, kanske inte det lättaste att hitta någon som man funkar grymt bra med.

På mitt senaste volontärställe blev det lite väl ensamt när de båda andra två volontärerna åkt. Jag kände mig väldigt obehaglig till mods att leva själv långt från civilisationen med en gammal man jag inte kände så väl. Han skrämde mig också med sitt temperament när jag sa jag inte ville bli eller massera honom för att jag skulle känna mig obekväm med det och hade stor integritet.

Jag gick en kurs på gymnasiet och har sedan dess masserat nära och kära. Men har inget certifikat så kan inte jobba som det. Men de jag masserat har blivit av med hårda punkter och känt sig betydligt bättre efteråt.

Mannen i fråga hade på grund av sitt kön blivit nekad många gånger att massera kvinnor. Därför hans reaktion.

Tycker ändå det är oprofessionellt att reagera på det viset. Jag var gäst/volontär i hans hem och skulle därmed känna mig obehaglig till mods med den slags konstellationen med. Inget vi sagt hade inbegripit massagelektioner av varandra. Hade jag bott på eget ställe och han varit massör på ett SPA eller annat, hade det varit en helt annan sak. Tyvärr kände jag inte att detta var en diskussion som jag ville ha. Överhuvudtaget ska man inte behöva förklara sig eller ursäkta sig. Känner man sig obekväm så ska ett nej räcka. Basta Cosi. Även om jag kunde ha sagt det mer taktfullt.

Tyvärr kunde han inte släppa denna diskussionen, även om han sa han ville, utan fortsatte att ta upp det och ville ha en förklaring. Till slut började han försöka hitta ömma punkter hos mig och se om han kunde vrida om kniven där. "Jag har hört att skandinaver är känslokalla...Du ska inte utge dig för att vara kärleksfull....skriv att du inte kan ta emot manlig beröring...." (På workaway får man skriva sin egen profil och berätta om sig själv). Bullshit. Bestämde mig för att åka tidigt dagen efter. Situationen kändes mindra bra. Inte minst för att han uttryckte att han ville gå naken då det kändes bättre i värmen. Att han till och med gjort det när jag var där men inte såg (verkade som en barnslig provokation).

Jag hade mitt sovrum mitt emot hans och han brukade ägna timmar åt att surfa runt på nätet. Varje gång jag kom förbi hans rum för att hämta nåt i mitt, brukade han ropa mitt namn och ville småprata. Ett par gånger hände det att han låg naken och bara skyllde sina intimaste med sina mjuka linnebyxor i en hög ovanpå.

Han tänkte att "so what? vad är det värsta som kan hända? Att hon skriver en dålig recension? då får jag väl ta den risken". I slutändan när jag sagt att jag bestämt mig för att åka tidigt dagen efter, sa vi att kanske han skulle skriva (på hans profil) att han var nudist med. Han sa att han tidigare inte känt att han velat gå så, utan det var något som han känt bara sedan ett par dagar sedan. Jag sa att jag skulle känna mig väldigt obekväm med det, stort nog bara att bo med honom själv långt borta i bergen. Jag sa att det skulle kännas bättre om jag reste med någon annan eller det var fler personer som volontärade (jag hjälpte honom med housekeeping, ta hand om djuren, trädgården) samtidigt där som också var nudister. Han sa att det var tvärtom för honom, att han var mer bekväm att gå naken med färre personer....

Historien om den gamle hippien...

"Uppe bland kullarna i gränslandet mellan Umbria och Toscana bodde en gammal hippie. Han hade varit med under 1960talets vilda tidsepok. Varit på konserter med tusentals människor, rest med flickvän till Marocco, åkt järnväg genom Indien med bara sin gitarr. På resa efter renhet, enkelhet och äkta människor. En gång född i London, mamma från Napoli och brittisk far. Efter åratal av kringresande bohemiskt liv hamnade han 20 år på Hawai. Där fick han fyra barn. Hans bror förmedlade hus. Själv arbetade han som massageterapeut. Kom till Italien och jobbade i Siena. Där träffades han av Cupidos båge, en tyska som studerade till läkare. Ung, vacker, energisk. Hon hade en son med en man från Kamerun, han var son till ett diplomatpar och de förälskade sig under studietiden. Men förälskelsen försvann tragiskt när hans liv tynade bort och sedan med egen vilja klipptes av. In kom en ny passion.

Hippien hittade sitt drömhem och en tjej han delade tankar och idéer med. De bosatte sig i varsitt hus, i samma trakt. Det var skönt att ha sitt eget liv, men samtidigt kunna dela det med någon annan.

Som taget ur en saga var hans boende. Enskildhet, isolerat kunde han ägna sig åt yoga och meditation. Odla sina växter. Ett hem fyllt med mustiga möbler och färgstarka tyger. En åsna och en häst. Hund, katt, sköldpaddor, kakafoni av grodor, guldfiskar och ett rum fyllt med alla möjliga instrument. På nätterna surrade syrsor, cikador, eldflugor och natthimlens många stjärnor lyste klara. Solen gick ner bakom bergen.

I huset. En flygel. En magiskt flygel.

Allt långt ifrån verklighetens korruption och kapitalism. Men så en dag blev det för ensamt. Stagnerande i sin kreativitet började han ta emot gäster. Att dela musik, kärlek, nakenhet, kunskaper med. Många var de som kom. Både bra och mindre bra upplevelser. Världen kom till honom. Fortfarande med ensamhet och avskildhet emellanåt. Men in strömmade olika generationers tankar, idéer, nyfikenhet...sökande, resandes, älskandes. Att vara, uppslukad av lågors djupa rök och hängmattans frid. Ekologiskt, biodynamiskt, veganskt.... Fri? "

Tillbaka i Sverige...

...sedan i onsdags natt. Därefter har det varit akuten, familjeträff och kurering. Om det inte vore för det där som skedde för en och en halv vecka sedan i Italien så skulle jag med glädje bokat in ett besök både till Pride och Reggae. Stockholm Pride festival börjar på onsdag och veckan därefter har Uppsala sin Reggae Festival. Båda två väl omtalade och något som jag gärna skulle besökt/vara med på. Men, men.... låt mig ta det från början...

Umbertide

Åkte till Umbertide för att gå på marknad (det är vanligt att ens volontärvärdar erbjuder en att följa med på mindre resor för att komma ut lite). M tänkte köpa lite gäss för sin nya damm, men tyvärr kom vi lite för sent för det. De stängde klockan ett.

Det var ändå spännande att gå på marknaden. Hittade en inredningstidning med precis min smak, lite roligt med en artikel om en svensk stuga (tyckte det såg väldigt bekant ut i stilen). Köpte också en härligt gul scarf för 2 euro... Den kostade 3 egentligen, men det var stängning , den var lite solkig och sista kvar så... Ja, nåt behövde jag för att dölja det där hålet som den italienska mannen leende påpekat... (ja det var mitt på baken)

Regn

Idag kom det en rejäl regnskur med häftiga blixtar, kanske inte syns så bra här men ger ändå en viss känsla. Låg i den högra hängmattan och njöt av skådespelet.

Skorpion

Första natten som jag skulle sova på det nya stället, upptäckte jag den här på väggen... Tog en stund att somna efter den blivit borttagen...

Stolt moster....

Är redan stolt moster till min syster J's två döttrar, men idag blev jag moster till min andra systers lilla dotter. :)

Ute i vildmarken....

Min vàn Kathryn tipsade mig om ett volontàrstàlle som hon hade varit pa. Jag litar till fullo pè hennes omdòme. Aven om jag den har gangen kollade upp lite mera; taxinr, tag och busstider, adress (vilken jag gav ut till mamma och en av mina vanner).

Det fòrsta intrycket var att det lag valdigt avsides och att det var ett ganska sa litet hus. Vagen dit gick fran att vara gjort av asfalt till att bli till en allt smalare grusvag som svangde allt mera. Befinner mig inte sa langt ifran San Leo Bastia, vilken ligger nagot norròver Lago Trasimeno.

Huset ar harligt bohemsikt inrett. Michael som bor har kommer ursprungligen fran London, men hans mamma kom fran Napoli sa han pratar flytande italienska. Nu bor han i detta huset sedan 18 ar tillbaka. Det ar ett litet stenhus med en massa sma rum fyllda med tyger och orientaliska kuddar. Han har en svart asna och en vit hast, vilken kunnat vara en enhòrning som tappat sitt horn.Inte langt ifran huset bor hans flickvan. Hennes son med vanner poppar forbi titt som tatt. Just nu bor tva andra volontarer har ocksa, de àr italienare.

Pa tomten finns en "Yurt", en bastu (fraga mig inte varfor, har ar grymt varmt, kanske ar den for vintern, tydligen blir det en hel del sno har da), ett gasthus....sen finns har en liten katt som heter Cosmo och en hund som heter Carina.

Skònt med internet har.

Nu ska jag ga och spela lite musik, finns en massa musikinstrument. Bland annat en tvarflòjt, piano, trumset, gitarr, sma trummor...

(Tack Isa-Bella for bilderna)

Isola Polvese

Idag har jag vandrat runt på ön, badat och läst. Det var varmt mitt på dagen så då har jag vilat i skuggan. Lyckades tappa min fotlänk i silver när jag badade, men låset var lite i sönder så kunde nästan räknat med det. Vattnet var lite grumligt så hittade inte det igen trots att jag letade en god stund. Jätteskönt i vattnet. Här är bilder från ön.

Tillbaka till mig själv....

Perugia var en trevlig plats att vara på. Mycket ungdomar mellan 15 och 30, kan tänkas bero på jazzfestivalen som börjar imorgon. Men det finns en hel del studenter i staden, bland annat musikstuderande.

De flesta talar italienska och det är bara ibland som man kan övergå till engelska, vilket är jättebra för att friska upp mina språkkunskaper. Men det kan också göra att man missförstår ibland. Till exempel när jag glömde bort att "sotto" betyder "under" och därför upprörde bussinformatörerna (även om italienare ofta låter mer uppretade än vad de kanske egentligen är) för att jag inte förstod vad de menade. Det går nämligen inget tåg till San Felicano.

Ett annat oklart var att jag förstått det som att kocken i den italienska restaurangen hade välkomnat mig till att komma och äta på hans restaurang i Perugia och kanske också få jobba där. Något som han blev alldeles förskräckt av att höra. Han hade redan fullt med personal, men tog väl hand om mig under kvällen. Hans kock från Marocko lagade god pasta med oliver och tomater, al dente. Till det blev det vitt vin från trakten (Umbria). Efter maten gick han runt till alla han kände och presenterade mig, han frågade om de behövde hjälp men alla hade redan ordnat extrapersonal inför jazzfestivalen. Det var bland annat en riktigt snoffsig restaurangägare med uteservering mitt på stans huvudgata som kunde lite svenska. Han hade haft en flickvän från Malmö...

Efter att promenerat runt i stan gick vi tillbaka till Carlos resturang en stund och spelade musik. Carlos hade tydligen spelat i ett band och sjöng Frank Sinatra sånger med full hals till datorns bakgrundsmusik. Jag klinkade med pianot...

Sen gick Carlos och köpte nya skor till mig (sandaler för 20 euro), jag försökte hindra honom, men han hade sett mina skoskav och gav sig inte för ett nej (dumma converse som var för små och inte ingådda). Han påstod att han gjorde det från djupet av sitt hjärta och inte förväntade sig något tillbaka (dessutom hade han redan en bra relation med sin fru). Jag tackade. Försökte leta reda på något svenskt i min väska... Hade redan gett bort de hemgjorda jongleringsbollarna till engelske David som skjutsade mig till stationen i Orte; lite kläder till Kathryn (den andra volontären på volontärplats 1, som kom från Wales); bergskristallshjärtat till Timotei (sonen på volontärplats 1) och min lilla soundstone/ocarina till den andra volontärtjejen på volontärplats 1, Stefany från Oregon, Usa. Så mitt bagage har blivit lättare. Trots frestande mode i Perugia är mina utgifter begränsade till mat, boende och transport. Jag gav mitt yatzy spel till Carlos med en liten hälsning. Har hans visitkort nu med, så kan alltid skicka honom ett kort från olika platser i världen med.

(Första bilden är från en mexikansk restaurang som jag varit med mina vänner på då jag tidigare besökt Perugia. )

Jag lämnade Perugia för att ta mig till ön Polvese i sjön Trasimeno. Det finns bara ett par hus på ön och inte mycket lampor. Det är skönt att vara här. Imorgon blir det yoga och sen stranden hela dagen. På kvällen kanske blir lite eldkonst...

Har hittat ett nytt volontärställe, tipsat av Kathryn. På det stället finns en häst. Jag hoppas att jag ska trivas bättre där. Vi har kommit överens om att börja med 5 dagar, funkar det så stannar jag tills den 28e. Har också kontakt med ett franskt/belgiskt par som bott på en massa olika ställen i hela världen, men nu bor på Spaniens östkust. Kanske kan jag komma dit efter nästa volontärställe. Skulle i så fall vilja åka båten till Barcelona från Italien (Cittavecchia). Har mailat min kursansvarig för att se om jag kan göra första månaden på distans.

Här är bilder från idag.

En plats emellan...

Gjorde ett undantag i föregående inlägg och skrev om saker som var negativt och dåligt, något jag försöker att inte göra annars. Gillar att skriva om bra saker för det får mig att känna mig stark och positiv.

Vilar nu ut två dagar på ett kloster som drivs av munkar vilka följer i Filippo Neris fotspår. Försöker komma tillbaks till mig själv. Man mår inte bra av att vara runt människor som bara dränerar en och sprider negativa vibbar. Hoppas snart komma till ett glatt och harmoniskt hem/plats.

Känner en resturangchef här i krokarna som gör superb mat. Han erbjöd mig att hjälpa honom i hans restaurang, så ska gå och prata med honom. Annars blir det ett annat volontärplats, gärna längre söder ut alternativt Spanien. Trivs med att befinna mig i Italien så stannar gärna kvar här resten av sommaren.

Här är lite bilder från Perugia (vilken för övrigt snart håller i en jazzfestival).

Om volontärplats 1

Jo visst kan det tyckas att det verkade som ett underbart ställe att vara på. På många sätt var det det också, jag masserade för gästerna i det stora huset, spelade flöjt bland stjärnor och eldflugor, lagade pannkakor till husets barn.... Det var en vacker gård, idylliskt bland kullar och djur. Fast för att man ska trivas krävs det mera. Jag fick jobba mellan 6 och 23, även om inte alla timmar var arbete förväntades vi att jobba eller vara sociala. Jag slet som ett djur och gjorde en massa saker. Det uppmärksammades ibland, men oftast var det kortvarigt och istället fokuserade kvinnan på gården mera på allt som inte hade gjorts och behövde göras. Hon fick ständigt nervösa utbrott och kunde hålla på och skrika ilsket i evigheter på alla runtomkring henne. Små saker som att man hade satt saker på ett ställe hon inte ville ha det, eller lagt det på ett sätt hon tyckte var dåligt kunde få henne att skrika hysteriskt i fem minuter. Jag såg det som en chans att lära mig öva på henne. Jobbade hårdare, frågade mindre, masserade henne, pratade mjukt och kärleksfullt till henne, kramade henne ibland. Försökte verkligen i flera dagar. Men inget tycktes hjälpa. Tyckte mig se stunder då det faktiskt gjorde viss skillnad. Som när hon lyckades kontrollera sig något och inte börja skrika på hennes stackars tonårige son (som för övrigt är en underbar kille och verkligen inte ska behöva det). Hon brydde sig inte alls om att andra mådde dåligt av att hon skrek och var så okontrollerad hela tiden, utan tyckte att det inte var någonting. Att hon hade rätt till att göra så, förmodligen hade hon glömt att verkligen älska sin nästa och sig själv.

Visst fanns det ljusglimtar, alltid när hon var mätt eller druckit lite vin eller då vi åt hennes angenäma mat...men fortfarande ger det inte henne rätten att bete sig som hon gör. Kom till insikt att det inte är min uppgift att mildra hennes sätt, utan hon måste själv vilja först.

Jag väckte henne varje morgon för att göra yoga och träna andningsövningar. Men droppen var igår när vi jobbat oavbrutet utan mat förrän på eftermiddagen och hon ställde sig och skrek för att jag lagt en handgjort metallbit över en sten (vilken för övrigt råkat gå i sönder). Hon undrade varför vi inte sa saker till henne direkt, men med det temperament och reaktion hon hade så ville man inte gärna störa henne i onödan. Hon hade väldigt dåligt tålamod.

Analys:
Kvinnan hade en stor gård och fyra små barn när hennes man tragiskt nog dog i en flygkrasch för 20 år sedan. Istället för att bearbeta sorgen, stängde hon ut känslorna, blev bitter och kämpade på för att klara av allt. Hon har ingen släkt, hennes pappa stängde ute henne när han gifte om sig. Han ville aldrig ha en flicka. Hon jobbar som läkare på halvtid, men glömde bort att hon skulle gå till jobbet och kommer nu att ställas inför rätta.... Hon har inget direkt socialt stort nätverk utan är relativt ensam. Två av hennes nu tonåriga barn bor hemma, de är som tonåringar är, försöker hitta sig själva och bryta loss, samtidigt som de kämpar för att alltid ha trygghet av ett kärleksfullt hem där man blir respekterad. De gillar att ta det (kanske lite väl) lugnt under sommarlovet. "Barnen" är 16 och 18 år.

Lösning: Skaffa en kärleksfull och bestämd man (eller kvinna). Ta bara in äldre personer vilka du kan respektera och inte känner blir som extra barn, folk som du kan respektera och älska utan att skrika (jag sa till henne att folk slutar lyssna när hon bara skriker och hon bör ändra det och försöka vara lugnare, tänka efter före reaktionen sprutar ut, vilket jag vet tar tid, men är värt att lära sig). Ta helst inte in nya volontärer utan bara sådana som varit där tidigare, de vet rutinerna och hur du vill ha det.

Även om du tycker ditt sätt är det bästa, behöver det inte vara dåligt och det gör inget om saker och ting inte är gjorda exakt så som du vill ha det. Det är bra ändå.

Slut på rapport 2 från Italien.

Rapport dall'Italia uno

Flädersaften mottogs först med viss skepsis, men efter att ha förklarat att det var jättegott och inte giftigt, mottogs det väl. Kanske inte lika uppskattat som mandeljuicen de dricker här men ändå. Visste ni förresten att mozzarella inte ska vara i kylen? Tydligen försvinner smaken då, därför görs den inte i de mest södra italienska regionerna då det där är för varmt och inte håller sig (enligt min "host").

Jag befinner mig på en liten plats utanför civilisationen på en tilltalande italiensk villa. Idyllisk med blommor överallt. Orte ligger i provinsen Lazio.

Först åkte vi till de etruskiska världsarvet vid Tarquinia för att titta på katakomber. Passade på att ligga en lång stund i det salta vattnet. Mycket angenämt då man nu befinner sig mitt bland bergen (kullar?). Bilderna därifrån är på två andra volontärer. Den med mörkt hår har varit utbytesstudent från Oregon i London. Nu reser hon runt och gör volontärarbete för att upptäcka Europa. Den andra tjejen med långt hår kommer från Swansea i Wales, hon tycker om att resa och att träffa nya människor. Hon har varit runt i Europa sedan i mars som volontärarbetare.

I huset där jag bor finns det 3 hönor, 2 getter, massa katter, en hund, aprikosträd, olivträd, grönsaksland och två bostadshus. Jag går upp varje morgon klockan 6 för att göra yoga. Det är intressant att lära sig att leva på det sättet som man gör här. Allt ska återanvändas och man ska vara sparsam med vatten, energi och mat. Intressant.

Häromdagen var det födelsedagsfest i det stora huset och då bjöds det på traditionell italienskt. Fick smaka lite. Carlos sallad med ruccola, apelsin, svarta oliver och mörk choklad (+olivolja, balsamvinäger och salt) var en hit. Krispigt, sött, pepprigt, fruktigt och gott.

De flesta andra som vistas på gården är musikaliska eller har estetisk anlag. Det finns också ett litet musikrum här som har diverse spännande instrument. Hittade exempelvis till mitt stora nöje en gammal lyra. Ska försöka stämma den, men måste först lista ut hur....får nog skapa en egen stämnyckel.

Jag har tillgång till internet, men ofta har vi en massa små saker hela tiden som ska fixas och vid maten är det alltid harmoniskt med mycket diskussioner. Sen är det dags att sova....

Flädersaft och kärlekskaka

Flädersaft

Plocka en korg full med vackra fläderblommor
(receptet jag använder säger 30 klasar, men det är väl lite på känn det där).

När du kommer hem lägg blommorna i vasken eller ute på trädgårdsbordet en halvtimme eller så, det är bara för att alla småkryp ska få en chans att krypa därifrån. Sen klipper du bort det mesta av gröna kvistar, de gör saften besk (så har iaf min kära mor lärt upp mig).

Tvätta och skiva 3 citroner.

Blanda blommor och citronskivor.

Koka upp 1½ liter vatten och rör sedan ner lika mycket (1½l) socker och 50g. citronsyra. Rör tills upplöst. Häll sedan blandningen över blommor och citronskivor.

Låt stå i kylen 3-4 dagar. Rör om ibland.

Sila saften. Om du inte har saftsil kan du alltid använda melitta filter och en tratt eller vanlig sil.

När jag var liten gjorde vi alltid fläderblomssaft som vi sedan frös in i rena mjölkförpackningar. Saften plockades sedan fram under höst och vinterdagar. Trevligt att kunna njuta av sommarens godsaker även senare på året.

Späd ut saften med vatten efter begär.

Kärlekskaka

Grundreceptet till detta är faktiskt ett äppelkakerecept från min kära syster H. Men kardemumman var slut så använde istället ingefära och lite vaniljsocker. Sen hade vi jordgubbar över så då passade det bra. Mycket tilltalande i smak och syn.

Vispa 2 ägg och 2dl socker pösigt.

Smält 50g smör. Blanda ner 1 1/4dl mjölk.

Blanda 3 dl. mjöl, 1½tsk bakpulver, 2tsk. malen inngefära, 1tsk vaniljsocker.

Blanda ihop allt.

Häll i en form och lägg i skivade jordgubbar och äpplen.

Baka i 200*C mitten i ungefär 30min. (tills det har fått färg)

Mumsigt värre, särskilt med äkta vaniljglass.

Bland rosor, fläder och jordgubbar....

Vad jag gillar med sommaren....

Svala sommarnätter, men också alla dess ljuvliga dofter som kommer fram när man far fram på cykeln genom lummiga kvarter. Mormors rosor, jasminbusken som påminner om en sinnesro i en hängmatta någonstans på en avskild plats, sen alla dessa färska frukter och bär.

Idag blev det svenska jordgubbar och äpplen som förvandlades till en kaka med ingefära (ganska så stark faktiskt, men det ska tydligen vara ett bra afrodisiakum). Samtidigt som flädersaften silades. Blir en bra sommarpresent till nya vänner. Återkommer med besked om hur det togs emot.

Recept i nästa inlägg.