Frakturer här och där

Vi kom in till sjukhuset i Citta di Castello vid halv sju på morgonen. Fram till klockan elva på förmiddagen åkte jag runt från det ena röntgenrummet och läkaren till den andra. Ständigt liggandes på den obekväma bården. Jag var kissinödig, hungrig och trött, men kunde inte slappna av förrän jag visste att jag kunde få vara ifred. Tur för mig att jag kunde tala italienska, för språkkunskaperna kring annat var inte så stort. Var också bra att ha både körkort och EU-kortet i plånboken på mina punk shorts (så snygga, rutiga, köptes för länge sen i Florens).

Det var roligt att träffa så mycket folk och jag försökte prata om deras liv och livet generellt i Italien. Tror de flesta tyckte det var trevligt med en liten svenska där.... (undrar fortfarande varför det behövdes tre unga, snygga sjukskötare för att byta en sängs lakan just mittemot min....). Sen råkade jag göra Bartolomeso som körde runt mig på vagnen, lite avundsjuk när jag kallade hans kollega för "Bello"... Vilket slutade med att jag var tvungen att kalla både honom och alla andra sjukskötare i närheten för Bello också.... Då muttrade Bartolomeso något om att inte alla kunde vara snygga, men jag sa förvisso, men inuti i själen, i deras hjärta kan de vara det. Så glittrade jag med ögonen och samtalet var avslutat.

Så jag blev klar på sjukhuset över natten. Spännande med sjukhusmat. Tycker det är jättegott med carciofini, eller kronärtskockar som vi säger här i Sverige.... turligt för mig fick jag det som middag också. Tillsammans med stekt potatis och en tomat/rissoppa. Martina hade också varit snäll och köpt en tidning och en färdigrätt med risotto till mig.

Jag delade rum med tre andra som kom och gick. Ingen tv eller annat störmoment...förutom vissa högljudda italienska diskussioner i korridoren utanför mellan läkare och sjukskötare... Nog inget allvarligt, bara sättet de talar på.

Så vad konstaterades? Allt på vänster sida: fraktur i axel, femte revben och två i kindbenet (hade svulnat upp och hängde som på en bulldog). Antibiotika i en vecka för att förhindra eventuell inflammation i kinden. Vila och lugn. Armen i mitella. Svullnad i kind och läpp gick förvånandsvärt snabbt ner efter bara ett par dagar.

Fick bo ett par dagar hos Martina. Hon skötte om mig med mat och såg till att jag var still. Fick sova i hennes säng då den var på den våning som var lättast att nå och där badrummet var. Laddades upp med filmer. Skrev också ett nie sidors långt brev till en svensk vän om vad som skett.... Ibland bara går och går pennan....

Hade sällskap av katten Tike (=ok, på hindi). Kallade dock honom för "Troublino" (mix av engelskans problem och italienskans liten pojke). Han hade förmågan att välta ner saker hela tiden som gick i sönder. Sen kunde kan klösa i möbler och anfalla ben, sa man till honom blev han bara än mer tillgiven...så svårt att tycka illa om honom.

Min barndomsvän Tina brukade säga att katter har en healande förmåga. Tike höll mig sällskap hela tiden. Sov hos mig. En gång vaknade jag upp av att han låg med huvudet över mitt högra ben och jag hade mitt vänstra vilandes på hans kropp. Han kunde också kura in huvudet i armvecket eller komma och lägga sig bredvid med tassen på ett ben eller en arm (gillade dock inte så mycket när han gick över min mage när han skulle ta sig till andra sidan). En charmig förmåga som jag inte tidigare mött hos en katt, var att Tike kunde ta upp ena tassen och klappa min kind. Han var verkligen ett stöd för mig. Det är inte så lätt att bara förlika sig med en situation och låta andra passa upp på en, särskilt inte när det är nya vänner... Men ibland är det lättare än att försöka hjälpa till.

Martina trodde inte helt på Italiens kunskaper om frakturer, så rådde mig till att inom tie dagar ta mig tillbaka till Sverige för att kolla upp allt där. Mitellan skulle vara på i tretti dagar, men efter tie skulle det kollas upp. Då skulle benet ha satt sig igen.

Tillsammans med mina nya vänner i Italien (inklusive Marlon, Martinas son) och mamma i Sverige, lyckades vi ordna en resplan hem. Bil till Perugia, buss direkt till Roms flygplats Fiumcino, därifrån assistans till flyg direkt till Arlanda där mamma skulle möta upp mig. Sov över på nåt billigt och bra ställe i nära anslutning. Därefter tåg till Stockholm central, byte till Linköping. Bil till akuten för att dubbelkolla. Tack Martina för allt du gjorde för mig. ("It's from my heart C." sa hon till mig).